Helen Sjöholm gästar Kulturama Studio Talks

Helen Sjöholm är vår gäst på kvällens Kulturama Studio Talks. Det är fullsatt och i publiken sitter studerande från Musikalartistutbildningen, Skådespelarutbildningen, Sångutbildningen och gymnasieelever från musikalinriktningen som går sista året. Rektor Ylva Nordin frågade de studerande för flera månader sedan om vem de helst skulle vilja få som gäst på Studio Talks. Svaret var entydigt: Helen Sjöholm!

Så nu blir hon välkomnad med en lång varm applåd som inte vill sluta. Kvällens moderator är skolans rektor Ylva Nordin. Hon känner Helen sedan många år. Ylva presenterar och ställer frågor. Helen har en naturlig och varm framtoning. Hon känns som en jordnära person. Hennes röst är behaglig och hon talar med en lite norrländsk dialekt.

Hemstaden, det musikrika Sundsvall

”Vi tar det från början” säger Ylva och Helen berättar. Om hur hon växte upp i Sundsvall där musiken var ständigt närvarande. Hon berättar om en fin körtradition i hennes hemstad som hon tidigt var en del av. Helen frågar den unga publiken om de känner till Kjell Lönnå och Sundsvalls kammarkör, men det gör de inte. Helen medverkade senare i olika musikaler som sattes upp i den musikrika hemstaden och hon började jobba med musikprojekt i olika konstellationer. Tillsammans med dem framträdde Helen många gånger på lokalradion som på den tiden livesände konserter i Sundsvallstrakten.

Helen får en fråga om hon visste från början att hon skulle bli sångerska och artist. Hon svarar att det inte var självklart från början. Helen berättar om hur en sångpedagog ville att hon skulle sjunga på ett annat sätt, mer skolat. Det ville inte Helen. Hon ville behålla sitt eget uttryck och sin egen röst. När man lyssnar till hennes historia får man en känsla av att det kanske inte var lika lätt att navigera och hitta en riktning i musikvärlden på den tiden. Helen förklarar att det knappt fanns utbildningar i musik och de som fanns var långt borta. ”Ja, vad skulle man bli? Ett tag fick jag för mig att jag skulle bli tandläkare”, berättar Helen.

Flytt till storstan

Trots all ovisshet bestämde sig Helen ändå för att flytta till Stockholm. Hon gick en termin på Kulturamas sångutbildning, hyrde en lägenhet i andra hand och skaffade ett städjobb för att kunna gå på skolan. I Stockholm engagerade sig Helen i en musikteatergrupp, Enskedespelet som gjorde uppsättningar. Vid en föreställning fanns Benny Andersson i publiken. Han la märke till Helen och kunde uppenbarligen inte glömma hennes röst.

”En dag ringde Benny Andersson”, berättar Helen. Hon kunde inte tro sina öron. Han frågade om hon kunde spela in sång för demomusik till en nyskriven musikal som hette Kristina från Duvemåla. Björn och Benny reste sedan land och rike runt för att hitta Kristina. Det var tusentals som sökte. ”Du kommer väl på audition?”, frågade Benny Helen och det gjorde hon. Resten är historia. Vår egen Ylva var också med i slutprocessen av castingen. Bland de sista tio. Ylva fick en roll i ensemblen och Helen och Ylva har sedan dess hållit kontakten.

”Kristina från Duvemåla fick bli min utbildning”

Helen berättar med värme om tiden som Kristina. Hon säger flera gånger att hon inte har någon musikalisk utbildning, men hon säger också att åren med Kristina från Duvemåla var som hennes utbildning. Det var föreställning 6 dagar i veckan i fyra år 1995–1999. Helen berättar att hon var så slut på den enda lediga dagen i veckan så hon kunde bara ligga i sängen och äta godis och gråta. Hon säger att med åren har hon lärt sig att hushålla och disponera både sin röst och sina känslor, vilket hon inte kunde då, men som hon lärde sig. ”Jag var tvungen att lära mig, annars hade rösten aldrig hållit”.

Efter de fantastiska åren som Kristina fortsatte Helens musikalkarriär med rollen som Fantine i musikalen Les Misérables. Och vidare med den kvinnliga huvudrollen i den svenska versionen av musikalen Chess. Helen berättar om hur en föreställning kan påverka hur ensemblen känner sig, vilken stämning som råder. Hon jämför Kristina, där det var mycket värme och sorg men också mycket glädje, med Chess som präglades mer av kyla, tungsinthet och svårmod.

Magkänslan ville ha kul

När de hade gjort sista föreställningen av Chess, hörde Lasse Berghagen av sig. Lasse tyckte att Helen kunde behöva ha lite roligt och erbjöd Helen att medverka i Chinarevyn. Några i Helens omgivning avrådde henne från att spela revy, men Helen lyssnade till magkänslan och kände att hon, precis som Lasse sa, behövde ha lite kul. Det visade sig att både Lasse och magkänslan hade rätt, det blev ett lyft för Helen, hon hade jätteroligt.

Stärkt av de glada åren med Chinarevyn kunde Helen ta sig an musikalkarriären igen och det blev Tolvskillingsoperan, My Fair Lady och Aniara med flera. Parallellt med scenen debuterade Helen också i filmen Så som i himmelen i rollen som Gabriella. En studerande ställer frågan hur det var att ställa om från scen till film. Helen beskriver det stora uttrycket som krävs på en scen: ”Annars blir det ingenting” och hur det är att använda de små nyanserna framför kameran.

”Jag trivs hemma”

Konsertversionen av Kristina från Duvemåla på engelska, kallad Kristina, sattes upp i Carnegie Hall i New York 2009 och i Royal Albert Hall i London året efter. En studerande frågar om Helen har haft någon längtan till att spela mer utanför Sverige, på till exempel de brittiska eller amerikanska musikalscenerna. Svaret på det blir nej: ”Jag trivs så bra hemma”, säger hon. Helen säger också att det finns ett brittiskt-amerikanskt musikalsångideal som hon känner inte stämmer överens med hennes sätt att sjunga.

Helen har gjort så mycket genom åren: musikaler, långfilmer, revyer, konserter, radio och TV och mängder av album och studioinspelningar. Kontakten med Benny Andersson har funnits med under hela hennes karriär. Sedan början av 2000-talet, i tjugo års tid, har de spelat tillsammans i BAO, Benny Anderssons orkester. Helen beskriver att orkestern, som låter som en ”gammaldags orkester” gör att Helen också sjunger lite mer som på ett gammaldags vis.

Hon är så folkkär, Helen och det är inte konstigt. Hon utstrålar ren godhet och välvilja. Våra studerande och elever får utförliga svar på sina frågor. Tiden flyger iväg samtidigt som det känns som om tiden stått stilla och att man fått vara en stund med Helen Sjöholm i hennes värld, närmare jorden. Elever och studerande trängs försiktigt för att få komma fram till Helen och ta bild och kanske ställa en sista fråga, innan vi får säga innerligt tack. Vi ses igen Helen!