Dotters artistresa via Kulturama
Du har alltid velat bli artist, så hur hittade du till Kulturama från Arvika där du ursprungligen kommer ifrån?
– Jag började med pianolektioner när jag var tio år gammal, och lyssnade på bandet Hanson och skrev min första poplåt, ”Nobody knows Me” som jag kompade på pianot och så startade jag mitt första tjejband ”Dizzy Woop”. Vi var fyra tjejer uppdelade i olika stämmor. Vi sjöng för klassen. Jag tänkte att jag ska ta mig till Stockholm för jag förstod redan då att det är där alla andra artister är. Jag hade väl antagligen sett något på tv, som Småstjärnorna, som fick mig att inse att jag kanske skulle kunna plugga någon annanstans. Jag läste då Estetisk linje med inriktning Sång på gymnasiet i Arvika. Sen sökte jag till Idol när jag var 18 år gammal, men jag åkte ut för att jag misslyckades på min audition. Det var hård konkurrens och jag fick dåligt självförtroende. Jag minns hur jag hade antecknat att vad som än händer så kommer jag åka hem och ta min student. Det var kanske så att jag var inte riktigt redo och hade inte hittat min stil ännu.
Jag googlade och hittade Kulturama!
Johanna Jansson, artisten Dotter
– Efter studenten, jobbade jag ett år i restaurangbranschen och sparade mycket pengar och reste till Thailand. Där fick jag idéen att jag behövde åka till Stockholm och bli bättre på att sjunga R&B. Så jag minns hur jag letade bland alla skolor. Det var inte många som undervisade det på den tiden. Så jag googlade och hittade Kulturama. Det var 2008. Jag sökte och bjöds in på antagningsaudition så jag skyndade mig tillbaka till Sverige och Stockholm, gjorde min audition och sjöng en jazzlåt, ”Cry Me A River”, så kom jag in på Kulturama-utbildningen som då hette ”Sång, heltid”.
Berätta om din tid på Kulturama!
– Jag fick öva mig och sjunga inför en stor publik, och vågade ta ut svängarna och leva ut på scenen. Jag fick så mycket självförtroende här på Kulturama. Man står och sjunger för klasskamrater och lärare hela tiden och de bekräftar på något vis att man har en röst. Man fick höra att man är bra och man såg sin egen utveckling. Till exempel, när jag kom in på Kulturama var mitt register från A till C; men senare, med hjälp av lärarna, kunde jag helt plötsligt komma upp till F! Det lät som fullröst. Och jag kunde äntligen sjunga som Alicia Keys, som jag försökte göra när jag var yngre. Man blir tryggare med rösten. Jag fick bättre stabilitet i stämbanden. Jag har lärt mig så mycket sång- och röstteknik på Kulturama som jag fortfarande använder idag i mitt yrke som artist och låtskrivare.
– Jag insåg att jag behövde träna upp mitt uttal. Jag började plugga ”American accent pronunciation” som ljudbok, och jag härmade och lärde mig uttala rätt.
Hur ser du på rollen som låtskrivare idag och teoretisk kunskap om noter samt musikproduktion?
– Jag har alltid sett mig som 50% låtskrivare och 50% artist. Jag sjöng ofta mina egna låtar på Kulturama. Så jag hade kunnat läsa Låtskrivare & Artistutbildningen också.
– Jag har spelat piano så jag kan noter men använder inte det själv just nu. Dino, min kille som är producent, har otroligt stor användning av musikteori. Han är oftast den som tar fram ackordföljderna som vi skriver melodi över. När han producerar är det viktigt att kunna harmonilära för att det ska låta så bra som möjligt med stämmorna och arrangemanget.
– Jag har haft kunskap i musikprogram sedan tonåren. Men jag är ingen producent. Däremot har jag sång ”proddat”, där man lägger sång själv och skickar färdiga filer. Som artist sparar man upp till tiotusentals kronor för att slippa låta producenten göra det. Om man har lärt sig att klippa sång så kan man göra en demo hur lätt som helst.
Videon kräver godkännande av cookies för tredjepart, Youtube.com. Genom att visa videon godkänner du att cookies sparas från Youtube.com enligt deras villkor.
Gå till videon på Youtube.comDu fick ditt stora genombrott genom Melodifestivalen – hur har det påverkat din karriär?
– Initialt inriktade jag mig mer som en indieartist och Mello är totala motsatsen till det, tyckte jag då. Därför tackade jag nej till att göra Mello i kanske tre år innan jag först tackade ja. Ju äldre jag blev, ju mer kände jag en inre stress att få mitt stora break, mitt genombrott någon gång! Så jag skrev "Bulletproof" som blev en succé.
– Det som är bra med Mello är att man behöver ju inte fastna i den bubblan och bli en typisk ”Mello-artist”, utan man kan använda det som en språngbräda. Man ska se Mello som ett bra skyltfönster för att visa upp sig själv som artist, sin röst och sin musik. Sen kan det gå dåligt också, men det är bara att försöka igen tills det går bra!
