Alexandra Rapaport gästar Kulturama Studio talks

Publiken som består av studerande på Skådespelarutbildningen och Musikalartistutbildningen, applåderar och jublar när Alexandra Rapaport kommer in på studiogolvet. Många av våra studerande har Alexandra som förebild och har sett fram emot kvällens Studio Talk länge. Alexandra kommer in med en stadig energi som liksom smittar av sig och skapar engagemang. Kvällens moderator, AnnaKarin Hirdwall, är teaterlärare på Kulturama och god vän med Alexandra Rapaport. AnnaKarin kallar henne vänskapligt för Alex och vips så känns det som att vi i publiken också är Alex med henne. De flesta känner igen vår gäst från Tsatsiki, morsan och polisen, Morden i Sandhamn och Gåsmamman.

”Jag sneglade på Dramaten och kände att jag var i fel hus”

AnnaKarin ställer den första frågan om hur allt började. Alexandra berättar: ”Jag bestämde mig tidigt för att bli skådis. Jag har haft fallenhet för skådespeleri så länge jag kan minnas. Mamma gick bort när jag var kring tio år och olika saker gjorde att gestaltandet ledde till en alternativ värld för mig. Att få vara någon annan, att få en liten paus blev värdefullt för mig. Det var inte så att jag hade ett eländigt liv, för det hade jag verkligen inte, men det fanns någon slags fantasibubbla i teatern och i gestaltandet som tilltalade mig. I kommunikationen som uppstår när man berättar en historia för någon annan, finns det något väldigt skönt och befriande."

”Min mamma älskade att dansa men annars kommer jag från en familj som inte har någon koppling till kulturvärlden. När jag skulle välja till gymnasiet sa de ”gå nu inte nån jävla teaterutbildning”. Så jag gjorde inte det, fast jag egentligen gärna ville. Jag hade hört att i USA jobbar alla skådespelare som servitriser, så efter gymnasiet började jag jobba på Berns Salonger som frukostvärdinna, det ledde ingenstans mer än att jag sneglade på Dramaten och kände att jag var i fel hus.”

”Act as if”

­”Jag sökte förberedande utbildningar för teaterhögskolan, fortsätter Alexandra. Jag gick Kalle Flygare och Kulturama. Teaterhögskolan var den enda vägen till skådespelaryrket på den tiden. Jag satsade allt på proven för att komma in och andra året jag sökte, kom jag in. Vilket var fantastiskt. Jag hade stora drömmar.”

Hur var tiden på teaterhögskolan? Frågar AnnaKarin. Alexandra minns tillbaka: ”Keve Hjelm idealet rådde på den tiden. Särskilt killarna försökte vara ”Kevianer”. Man skulle inhibera replikerna hundra gånger och inte säga något förrän man hade täckning, vilket kunde leda till att motrepliken fastnade. Ute i verkligheten reagerade regissörer på detta: En regissör sa: ”Du lämnar ju allt hängande i luften. Act as if istället. Säg det som om du…” Alexandra ger det som ett exempel på en bra regissör: En regissör behöver inte sitta inne med svaret.”

”Man måste ta emot bollen och kasta den vidare”

AnnaKarin frågar om det finns något som Alex tagit med sig från teaterhögskolan, som hon fortfarande använder dig av. Hon svarar snabbt: ”Ja! Man står i en ring och kastar en boll till varandra.” Våra studerande i publiken och AnnaKarin skrattar igenkännande.

”På den tiden tyckte jag övningen var jättelöjlig. Jag skulle ju bli filmstjärna, men så stod jag där som i en dagisgrupp och kastade boll…tänkte jag då. Men nu förstår jag verkligen meningen med övningen och har haft stor nytta av den. Att man måsta ta emot bollen och kasta den vidare, dvs vara en medspelare och inte droppa bollen, alltså droppa repliken, för då droppar man energin. Håll energin levande, vi gör det här tillsammans! Vi behöver inte ha samma energi eller samma ingångar, men vi spelar ändå tillsammans. Agerande går ut på att man blir till genom varandra. Man korsbefruktar varandra. Något som också är oerhört viktigt som man fick lära sig på scenskolan var att rikta sin kommunikation. Man behöver inte ta i med rösten så länge energin och kommunikationen är riktad.”

”Efter Teaterhögskolan var jag den sista i klassen att få jobb och under tiden dansade jag och gjorde saker som Magnus Ugglas show och liknande. Jag var frustrerad över att inte ha fått några roller. Men sen fick jag rollen i Tzatziki och rollen som Electra på Uppsala Stadsteater. Jag ville så mycket. Jag ville bli guldbaggenominerad och när det inte blev så på en gång blev jag frustrerad.”

En studerande frågade Alexandra om avundsjuka. Hon svarar: ”Jag har haft svårt att handskas med avundsjuka. Men nu har jag lärt mig att försöka tänka att känslor inte alltid är sanna.”

”Jag är så tacksam, hängiven och passionerad, men det är ett hårt arbete.”

Nu, sedan tjugo år tillbaka tillhör Alexandra Dramatens fasta ensemble. Anna-Karin frågar hur det har varit att vara fast anställd på Dramaten och samtidigt filma jättemycket hela tiden.

”Det är stor skillnad på teater och film. I teatern ingår åtta veckors repetition, så man behöver inte förbereda sig innan. Det är större bredd på teaterscenen, man kan gestalta någon som ser väldigt mycket annorlunda ut än vad man gör annars. Film kräver större trovärdighet. Kameran är så nära så den nästan ser mina tankar. Och man ligger så nära sig själv hela tiden. Men jag har aldrig haft några problem med att växla snabbt mellan teater och film. Publiken är det som är viktigt och det är gemensamt för båda uttrycken”, svarar Alexandra.

Hur gör du när du ska gå in i en roll? Frågar en av våra studerande. Vår gäst svarar: ”När jag ska ta mig an en roll, tänker jag på hur personens energitemperatur kan vara. Till exempel en lågenergiperson tar inte ansvar för rummet på samma sätt som en person med hög energi. Jag försöker tänka mig in i hur personen hälsar och vilket kroppsspråk personen har. Jag använder mig av de själsliga perspektiven, kanske bär personen på mycket skam? Hur yttrar sig det? Man tar kanske inte så mycket plats, man har kanske svårt att lita på folk och man ser inte folk i ögonen.”

En annan studerande frågar om vad som driver henne. Alexandra svarar: ”Min drivkraft är ångestdriven på ett sätt. Jag kan inte vara utan mitt yrke. Och jag har en slags girighet som också driver mig framåt. Ångesten kommer från att jag desperat vill behålla mitt yrke. Jag tycker att skådespeleri är så barnsligt kul. Jag vill göra saker tillsammans med andra. Jag förhåller mig ödmjuk till mitt yrke och ser det verkligen som ett arbete, det är ett jobb. Jag är så tacksam, hängiven och passionerad, men det är ett hårt arbete.”

”Oproportionerliga utbrott och förlöjligande var tillåtet”

AnnaKarin ber Alexandra berätta om sitt engagemang i MeToo. Hon förklarar sina tankar kring det: ”Om man blandar ihop sitt yrke med sin egen skit, då blir det geggigt. Jag gör inte det här för att spilla över mitt mående på mina kollegor. Man kan inte bete sig hur som helst bara för att man är konstnär. Det är skillnad att ha omsorg om varandra, annars tycker jag att var och en ska ta ansvar för sitt. MeToo trodde jag först bara handlade om sexuellt ofredande, men det handlar också om dysfunktionella strukturer. Där till exempel oproportionerliga utbrott och förlöjligande var tillåtet. Man kunde bli mobbad av manliga stjärnor. Konsekvensen av det för mig personligen blev faktiskt scenskräck.”

”Mycket har nu förändrats. Inom film och TV finns numera ett system. Nu är det så att om en skådespelare kommer till en filminspelning berusad eller fäller vulgära kommentarer om utseende, så måste producenten agera, och så var det inte innan MeToo.”

Filmatisering av Martina Haags bok, Det är något som inte stämmer

Alexandra startade produktionsbolag Bigster tillsammans med Kalle Jansson. De har producerat Gåsmamman och är aktuella nu med filmatisering av Martina Haags bok, Det är något som inte stämmer.

Alexandra talar om regissörs- och klippningsarbetet i filmvärlden: ”Man vill ha en filmregissör som tänker i bilder. Skådespelaren måste hålla reda på var man kommer ifrån och vad man har för energi och känsla med sig eftersom allt spelas in huller om buller. Scriptan kan också hjälpa till med det. Det är som ett pussel. Man måste kunna eskalera spänningen. För regissören gäller det att komma ihåg att också göra enskilda tagningar för att kunna vara flexibel med ändringar. Nu med eget produktionsbolag kan jag experimentera med klippningen om till exempel rösten blir för gäll, så kan jag synka om det.”

Alexandra säger att hon inte vill regissera eller producera, men att hon är bra på dramaturgi och klippning, att hon har lärt sig många knep med klippningen och att hon gärna jobbar med innehåll. Men hon säger också: ”Min stora passion är fortfarande skådespeleriet. Om det blir för mycket, som nu när jag sitter och jobbar med postproduktion, kan jag sakna skådespeleriet jättemycket.”

En studerande frågar Alexandra om hur det är att spela Sonia i Gåsmamman: ”Hon är en rolig karaktär att spela för att hon är så modig och oförutsägbar vilket är jätteskönt för mig som egentligen är en ganska ängslig människa. Jag tycker om trygghet och rutiner och är inte äventyrlig någonstans.”

Som betraktare utifrån kanske man blandar ihop skådespelaren Alexandra Rapaport som gestaltar Sonia med den privata Alex, för nog framstår också Alex som en väldigt modig person, med stark drivkraft som tagit henne dit hon är idag. Från de unga åren trots omgivningens skepsis till skådespelaryrket, genom huvudroller och succéer, som kämpe i MeToo och nu filmskapare av stora mått. Stort tack Alex för att du kom hit och inspirerade våra studerande att vara modiga i livet!